Eller leva det riktiga livet?

Tänkte fortsätta på Hannas förra inlägg lite.

Människan har blivit lurad. Alla vill ha mening med sitt liv. Alla vill ha stimulans och variation. Yes, konsumtion! Snacka om variationens himmelrike, men en förrädisk fälla. För egentligen är det man vill ha lite frid och lugn i sin stressade hyperaktiva själ som flippar runt runt utan att någonsin stanna upp. Och tänka. Eller inte alls. Man hamnar i ett äckligt beroende av att köpa sin lycka, och visst, det lyckas ju. För en tid. Tills man inser att allt det där man önskade, all mening man ville ha, inte låg i de där grejerna man köpte för att bilda sig sitt liv.

Man får en snygg tillvaro, man lurar sig själv att man är den man vill vara genom att skaffa sig attribut som stämmer med bilden av sig själv. Jag vill vara smart, kultuverad och bildad. Jag köper hundra begagnade gamla svåra böcker. Jag köper vita spetsgardiner. Jag köper blommiga klänningar. Jag köpter oljefärger. Jag tror att jag är kultiverad och bildad eftersom jag äger det jag kopplar ihop med dessa egenskaper. Jag är lurad. Man älskar det, men man hatar det. Allt är väldigt paradoxalt. Man accepterar läget och börjar istället hata sig själv. Samhället ler nöjt.

När min pappa skulle köpa jeans för några veckor sen frågade han efter ett par som håller länge. Inte så konstigt. Svaret han fick var att det inte tillverkades några jeans som skulle hålla i mer än ett år.

Om man slutade bygga sitt liv på prylar kanske man skulle hitta meningen med livet istället?

Filippa